En ovillkorlig grundinkomst är det enklaste sättet att garantera en ekonomisk bastrygghet åt alla. I ett samhälle i vilket ingen kan leva värdigt utan pengar är en sådan garanti nödvändig. De bidragssystem som bygger på behovsprövning har tre dåliga följder: för det första är de krångliga, för det andra stigmatiserande och för det tredje förknippade med fattigdoms- och arbetslöshetsfällor. En grundinkomst är däremot lätt att administrera; den gör ingen åtskillnad på mottagarna; den reser heller inga hinder för att ta emot ett tillfälligt jobb, att starta ett eget företag, att studera eller att ägna sig åt någon obetald men givande uppgift.

En ovillkorlig grundinkomst som är tillräcklig för att ersätta de lägsta behovsprövade understöden innebär en betydande inkomstutjämning. Den innebär också att styrkeförhållandena förändras: på arbetsmarknaden, i förhållandet till myndigheterna, liksom inom familjen, eftersom grundinkomsten är individuell. I regel förstärks den svagare partens ställning i förhållande till den starkare. I hur hög grad beror på grundinkomstens storlek och på det sammanhang i vilket den införs.

En grundinkomst kan kombineras med en ”medborgarlön”, en stipendieliknande ersättning för studier eller arbetsinsatser som samhället vill befrämja. Genom att kombinera grundinkomsten med en medborgarlön kan människorna välja livsstilar som både de själva och samhället värderar, utan att de måste ”stå till arbetsmarknadens förfogande” på villkor som är förnedrande.

Vi kommer att bli tvungna att överge ett ekonomiskt system som baserar sig på ständig ekonomisk tillväxt och allt skadligare överkonsumtion. En grundinkomst skulle underlätta anpassningen till en samhällsordning som är ekologiskt mer hållbar och socialt mer rättvis än dagens.

Införandet av en allmän grundinkomst är en samhällsreform som är jämförbar med upphävandet av slaveriet, grundutbildning för alla och den allmänna rösträtten.

ÅBO, 31.12.2012
Jan Otto Andersson
nationalekonom