Arbetsminister Ihalainen säger i Helsingin Sanomat (16.1.2015): ”I Finland har man inte insett det faktum att hälften av alla arbetslösa, det vill säga 180 000 personer, är svårare att sysselsätta. Det gäller långtidsarbetslösa som periodiskt är utan arbete och förgäves utsätts för sysselsättningsåtgärder. […] Vi har varit bekymrade över att arbetslösheten håller på att utvecklas till tidsbomb. Även om exporten börjar återhämta sig och ekonomin tillfriskna, sker dessa människors återanställning inte av sig självt. Det krävs stöd för arbetsförmåga, rehabilitering, sociala tjänster och utbildningsverksamhet.”

Det är arbetskraftsmyndigheternas fraseologi och retorik, som är orsaken till att dessa 180 000 arbetslösa har förblivit arbetslösa i onödan. Detta har hänt trots att man under årtionden har anordnat stödåtgärder som gäller arbetsförmåga, rehabilitering och så vidare. Samma liturgi kommer sannolikt också Ihalainens efterträdare att följa, om man inte gör något helt annat än upprepar de gamla ”lösningar” som bara är kosmetik och inte leder till en verklig förändring men som säkert garanterar att även de följande generationerna långtidsarbetslösa blir tvungna att gå i dessa myndigheters ledband.

Det är dags att lösgöra sig från den tomma vältalighet samt kränkande attityder och tvångsföreställningar som förstör aktiviteten hos duktiga, kunniga, erfarna och utsökt kreativa människor. Den här typens stagnation av social utveckling, vilket upprätthålls av vår maktapparat, hindrar människor från att återvinna sin sociala integration, aktivitet och produktivitet samtidigt som de på ett förnedrande sätt exkluderas ur ett liv vars innersta väsen utgörs av människans självständighet, frihet, okränkbarhet och självrespekt.

Oberoende av sitt mantra ”utkomsten skyddas bara genom [att ta emot] arbete” har riksdagsledamöterna misslyckats med att garantera sitt folk detta humana livsvillkor i tillräckligt mått – även på grund av de lagar som de stiftat. Det är dags att totalt tänka om så att detta destruktiva förhållningssätt upphör. I stället för att man först ”försöker” garantera folket ett arbete som det inte finns, borde lagstiftningen garantera människorna en tillräcklig, anständig inkomst! Först då börjar de som kränkts och marginaliserats på grund av ovan nämnda åtgärder, med andra ord samhällsmobbning, återfå det värde och de rättigheter som enligt konstitutionen och jämställdhetslagen tillkommer varje medborgare.

När man litet parafraserar en rik tysk entreprenör, med Erich Fromm-priset belönad grundinkomstaktivist Götz Werner, får man ett svar på hur detta görs. Han konstaterar att när vi ger människan pengar (vederlagsfri basinkomst), möjliggör vi hennes sociala integration. ”Pengar är inte betalning för arbete, utan de gör arbete möjligt – det att vi arbetar då vi så vill, inte därför att vi måste.”

Jouko Hemmi, grundinkomstaktivist,
Åbo

(Publicerad 21/05/2015)