Vivan Storlund: Grundinkomst – en fråga om rättvisa och rättssäkerhet

Många människor har blivit oskyldiga offer för de samhällsförändringar som vi nu genomgår. Den synligaste gruppen är människor som blivit långtidsarbetslösa eller har en osäker ställning på arbetsmarknaden. Mindre synliga är de som kämpar för att kunna arbeta med verksamheter som avviker från konventionellt lönearbete, men som däremot är väl anpassade till informations- och kommunikationssamhällets förhållanden. Deras arbete kan bromsas eller hindras på grund av att arbets- och sociallagstiftningen inte anpassats till ändrade förhållanden. Detta aktualiserar allvarliga frågor om rättssäkerhet och förutsebarhet, som är centrala element i en rättsstat.

I samband med 1990-talets depression växte de långtidsarbetslösas antal till ca 200 000, vilket bör ställas i relation till att Finland efter den ekonomiska krisen upplevde ett stort ekonomiska uppsving. Detta borde aktualisera frågan hur de skall kompenseras som på grund av strukturomvandlingen blev tvungna att offra den ekonomiska autonomi som ett lönearbete innebär. Såsom de sociala skyddsnäten utformats har det varit fråga om käpp i stället för kompensation och ett erkännande av deras bidrag till den ekonomiska utvecklingen. Ytterligare ett problem är att de som erhåller sociala bidrag i praktiken förhindras att förbättra sin ekonomiska situation på grund av de många riskfaktorer som är förknippade med att ta tillfälliga arbeten.

Andra arbetsrelaterade problem är t.ex. forskning och konstnärlig arbete. Universiteten får betydande summor för varje avlagd doktorsexamen. Då det inte finns tillräckligt många forskartjänster blir forskare ofta tvungna att anmäla sig som arbetssökande trots att det inte är arbete de behöver utan finansiering för sin forskning. Det samma gäller olika konstnärsgrupper, som sällan kan leva på inkomster från sin konst. Det rör sig en hel del ekonomi kring konst och kultur men problemet är att konstnärer sällan blir delaktiga av denna mycket livskraftig ekonomi. Det är här fråga om aktiviteter som är av stort värde för människorna och samhället, som undermineras därför att de underställs socialinstitutionernas kontrollsystem som är helt väsensfrämmande för forskning och kultur. Det är här fråga om ett allvarligt systemfel.

Freelance arbete är en flexibel form av arbete som lätt kan anpassas till de mångfacetterade former som arbetet har i informations- och kommunikationssamhället. Det är framtidens arbetsformat. Freelance arbetets potential undermineras emellertid av den endimensionella synen på arbetet som en fortlöpande heltidsanställning, vilket ofta förutsätts för att man skall kvalificera för olika arbetsrelaterade stödformer. I praktiken innebär det för frilansares del diskriminering i många olika hänseenden. Principen om lika lön för lika arbete blir inte tillämplig. En freelance arbetare har inte tillgång till företagshälsovård, fortbildning, sabbatsledighet eller andra arbetsrelaterade förmåner.

Arbetslivets reglering och därtill förknippad socialt skydd innehåller systemfel som bör åtgärdas. Finlands grundlag ger i 1 § följande riktlinjer för de reformer som behövs: ”Konstitutionen skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället.” Såsom de sociala skyddsnäten har utformats fyller de inte kravet på människovärdets okränkbarhet, frihet och rättigheter. Det skulle förutsätta personlig autonomi, vilket i många hänseenden saknas.

Genom århundraden har en grundinkomst förts fram som en lösning för att råda bot på växande social ojämlikhet likt den vi nu ser http://www.youtube.com/watch?v=5OdFGacLHW8.

En tillräckligt tilltagen grundinkomst skulle innebära att

  • människor inte behöver förödmjukas av socialmyndigheter på grund av omständigheter utanför deras kontroll, som i stället tjänat näringslivets intressen.

Arbete som utförs mellan ett anställningsförhållande och affärsverksamhet skulle underlättas av en grundinkomst såsom

  • oavlönat arbete som inget samhälle kunde undvara, men som inte får tillräcklig uppmärksamhet på sin del därför att det inte utförs i ett anställningsförhållande;
  • arbete som inte finansieras men som har ett stort värde såväl mänskligt som samhälleligt, såsom konstnärligt arbete och forskning;
  • allt det nya som väntar på sin tur – innovation utan de kontroll- och valprocesser som projektfinansiering innebär.

En grundinkomst skulle ge människor möjlighet att välja vilket slag av arbete de vill engagera sig i och därmed satsa på arbete som de upplever som meningsfullt. Det erbjuder stora möjligheter att satsa på ekologiskt hållbara aktiviteter.

Vivan Storlund
Jur.dr